Stjärtgossar med SD.

Sitter här och blir lite förbannad (igen?!) (Ja, igen...)
Denna gång på Aliansen (som för övrigt har en logga som ser ut som något som tagits ur ett barnprogram) som säger att de inte tänker samarbeta med rasister, men gör det i alla fall.
Det är så jäkla vidrigt och skamligt att jag blir alldeles sjuk i kroppen.

Såklart kommer det inte som en överasskning, historien upprepar sig.
Fy fan vad ni alla högermänniskor kommer få ångra sig.
Tänk om och tänk rätt för fan!

Kvällsarg

Det är liksom i magen det först bubblar upp. Sen bubblar det vidare långsamt, långsamt upp mot halsen.
Ungefär där slutar det och sprider istället en kittlande känsla ut i händerna.
Nu är inte jag en sådan som vill slå personer varje gång jag är arg eller får någon sorts kick av våld.
Men ibland kan jag faktiskt få en stark känsla av att vilja kasta någonting, riktigt hårt.
Jag har till och med gjort det ett par gånger, förstört saker.
Just känslan att bara gå loss då det kokar som mest i magen är så fruktansvärd skön och det blir lite lättare efteråt.

Ikväll ligger den där bubblande arga känslan i halsen och gör att jag känner mig lätt illamående.
När ska det till en förändring?
Kommer det alltid se ut såhär?
Kommer min dotter (mina döttrar) få uppleva samma saker som mig?
Kommer dom också bestämmas över och trampas på bara för att de inte föddes med snopp?

Ikväll är jag så sjukligt arg för att människor är pigg på att berätta att mitt engagemang för rättvisa, jämställdhet och feminism är bortkastad och inte värd att kämpa för.
Hur kan man tro sig ha rätten att bestämma över vad en människa ska känna engagemang och sympati för?
Hur kan en vit man i medelåldern säga till mig att jag bör bli arg på andra saker?

Enligt mig är jag tillräckligt vuxen att kunna bestämma själv vad jag vill lägga energi på och vart jag vill rikta mitt engagemang. 

/K.

Praktikuppdatering

Hej på er alla!
Jag har kommit halvvägs på praktikperioden och är redan fullproppad på information och erfarenheter.
Men lite till borde jag kunna stoppa in.
Idag hade jag min sista dag på hemsjukvården i Delsbo, trivdes verkligen som handen i handsken som man brukar säga.
Det var med vemod och lite sorg i hjärtat som jag sa "hej då" till alla idag.
Imorgon är det nya tag på Hälsocentralen och det blir säkert superbra det med!

Imorgon åker jag äntligen hem till mitt kära Gävle igen!
Har efter mycket om och men kommit fram till att det är mitt rätta hem nu för tiden.
En del av hjärtat kommer såklart alltid höra till Delsbo, men jag känner att jag har ett eget hem, en egen "familj" och ett eget hushåll i Gävle.
Jag är på tok för gammal för att vistas hemma längre perioder så nu längtar jag hem, till mitt hem.
I Gävle.

Bedövar med musik

Vardagen rullar på.
Vissa dagar är bättre än andra.
Alla situationer och saker har på något sätt fått en annan betydelse.

Vi hade en buddhistisk ceremoni för Buppha i lördags.
Munkarna var först hemma hos oss och hade en jättefin bönestund för att se till att själen får vila.
Hela huset var proppfullt med människor och jag var så glad att Johan var med som stöd.
Allt var så fint och lugnt.
Efter det hade vi en längre ceremoni på Mariagården för fler människor.
Lyckades hålla tårarna borta tills jag la rosen på kistan och sa hej då för sista gången.
Trots att vi inte alltid var sams, att vi inte alltid hade samma åsikter så levde vi tillsammans i 14 år och hon gjorde min pappa till världens lyckligaste man.
Det var fina år vi fick.

Allt är bara så tungt ibland, och det känns overkligt att hon är borta.
Det var en jäkligt fin människa, det märktes tydligt på alla människor som närvarade och sörjde tillsammans med oss på ceremonin.

Återblick.

Ibland önskar jag så innerligt att jag var 4 år igen.
4 år och helt omedveten om all sexism som pågick omkring en.
Då man var barn förekom sådana dagar då fröknarna sa att "kärlek börjar alltid med bråk" då killarna drog en i håret och att "de är ju pojkar" då de började tafsa.
Just där och då insåg man inte allt fel.
Och jag tror inte att samhället och våra föräldrar riktigt insåg vad det handlade om.

På så sätt vore det skönt att vara barn igen,
att slippa se allt man vill förändra.
Var och varannan dag möter jag kommentarer, tidningsartiklar, saker på facebook osv osv som bara gör att man vill gå och lägga sig igen och dra en väldigt tung brun filt över sig.
Jag önskar ibland att jag bara kunde rätta mig i ledet och acceptera de åsikter som kränker utsatta "folkgrupper" som invandrare och kvinnor.
Jag önskar att jag slapp bli alldeles trött och less över att jag hela tiden får argumentera för mina åsikter som enligt mig bygger på simpel empati, medmänsklighet och ödmjukhet.
När jag är på väg att ge upp så är jag så tacksam över mina vänner!
Jag har många fina vänner med liknande värderingar som mig själv, som tex Elin, Sandra och Ebba.
Att Elin tagit särskild ställning gör att jag får tillbaka styrkan, styrkan att kämpa vidare och att sprida relevant fakta.
Jag är så otroligt nöjd att jag har vänner som vet vad de tycker och står för det,de gör mig stark.

UMR (unga mot rasism) startade en lokalgrupp i Gävle i fredags, gissat vem som engagerat sig?

https://www.facebook.com/events/250926175067195/?notif_t=plan_user_joined

Nyårstankar

Idag blev mina känslor och tankar kring rasism så fruktansvärt påtagliga inom min familjesituation.

Igår lämnade min älskade låtsasmamma som jag levt med i 14 år jordelivet.

Jag har gråtit i ett dygn och allt känns overkligt och orättvist. Klumpen i magen blir inte mindre.

Men en tanke har slagit mig.

Här sitter vi alla och sörjer med olika kulturer/religioner och alla älskade den här människan.

Hon var älskad av så himla många människor.

Mörkhåriga, brunögda, blåögda, de med stor näsa, m.m och hon var älskad av dem från kristendomen och särskilt många som tror på den buddhistiska tron. 

I detta sammanhang spelade härkomsten ingen roll.

Vi älskade henne alla för den underbara person hon var, att hon brydde sig om alla och var en varm person.

Därför tycker jag att man ska se samt lära känna personen och inte gå runt med fördomar kring religionen/kulturen/härkomsten/utseendet  osv osv. 

Jag är fruktansvärt stolt över att en del av min familj är från en annan religion och kultur, det har lärt mig otroligt mycket och gjort mig starkare i de åsikter jag har att alla kan leva tillsammans.

Älskade Buppha, du kommer föralltid finnas i våra hjärtan. Jag älskar dig <3

December

Men nu var det fruktansvärt länge sedan jag skrev en rad här.
Händer så fruktansvärt mycket i livet att jag hinner inte riktigt dokumentera allt.
Dels händer det mycket på hemmaplan och i skolan.
Cancer är en riktigt orättvis sjukdom.

I skolan rullar allt på men det verkar som att lärarna tryckt ihop allt nu inför julen.
Vi går nu in på en tentavecka och jag känner mig helt vilsen kring det vi läser om.

Jag är även i full fart med att sprida runt feministiska och antirasistiska sidor på facebook och funderar på allvar att engagera mig på riktigt.
Frågan är om min energi räcker till just nu.

Kan dock berätta om en händelse som jag råkade ut för i fredags!
Hela kvällen började perfekt då jag, Henny och Helena gick mot Heartbreak/Slick för att se 90-tals bandet "Basic Element".
Vi ställde oss såklart längst fram och dansade till musiken som spelades innan bandet kom ut på scen.
Men så hände det som man alltid fått hört om, som man vet existerar men som aldrig hänt mig förut.

En kille grabbade tag i min stjärt.

Tusen tankar flög runt i mitt huvud och jag kändes hur lågan tändes till.
Ni vet den där lågan som tänder till ordentligt då någon gjort fel eller gått över någon av ens gränser.
Och då ska ni veta att jag har mina gränser, klara och tydliga.
En av mina allra tydligaste gränser är att min kropp tillhör endast mig och det är endast jag som bestämmer vad den ska utsättas för.
Som kvinna har jag ständigt blivit påmind om att min kropp blir utnyttjad om jag har en bristande kontroll över den.
Och det var det som hände nu.
En kille, en individ bestämde sig för att utnyttja MIN kropp, utan MIN åsikt.
Det finns säkert de där ute som "inte tycker att det är sån big deal" eller att "det finns värre saker att utsättas för".
Men det är just därför det är viktigt att sätta gränser, för att det ska vara du själv som bestämmer vad som händer med din kropp.
Och att tas sig för av min kropp utan att jag gett klartecken går emot alla mina principer och gränser.
Det brände till i huvudet och jag blev så arg att lågan orsakade ett helt fyrverkeri.

Historien slutar i alla fall med att killen blir varse med hur jag kände det, tack vare lågan.
Jag hoppas han hade en riktigt ömmande axel dagen efter.
Det kallas självförsvar.

Stå upp för er själva och era kroppar, och sätt gränser!