Återblick.

Ibland önskar jag så innerligt att jag var 4 år igen.
4 år och helt omedveten om all sexism som pågick omkring en.
Då man var barn förekom sådana dagar då fröknarna sa att "kärlek börjar alltid med bråk" då killarna drog en i håret och att "de är ju pojkar" då de började tafsa.
Just där och då insåg man inte allt fel.
Och jag tror inte att samhället och våra föräldrar riktigt insåg vad det handlade om.

På så sätt vore det skönt att vara barn igen,
att slippa se allt man vill förändra.
Var och varannan dag möter jag kommentarer, tidningsartiklar, saker på facebook osv osv som bara gör att man vill gå och lägga sig igen och dra en väldigt tung brun filt över sig.
Jag önskar ibland att jag bara kunde rätta mig i ledet och acceptera de åsikter som kränker utsatta "folkgrupper" som invandrare och kvinnor.
Jag önskar att jag slapp bli alldeles trött och less över att jag hela tiden får argumentera för mina åsikter som enligt mig bygger på simpel empati, medmänsklighet och ödmjukhet.
När jag är på väg att ge upp så är jag så tacksam över mina vänner!
Jag har många fina vänner med liknande värderingar som mig själv, som tex Elin, Sandra och Ebba.
Att Elin tagit särskild ställning gör att jag får tillbaka styrkan, styrkan att kämpa vidare och att sprida relevant fakta.
Jag är så otroligt nöjd att jag har vänner som vet vad de tycker och står för det,de gör mig stark.

UMR (unga mot rasism) startade en lokalgrupp i Gävle i fredags, gissat vem som engagerat sig?

https://www.facebook.com/events/250926175067195/?notif_t=plan_user_joined