Spegeln då?

Det är nog dags att börja bli lite självkritisk.
Packa upp den där gamla spegeln och ta sig en titt.
Kolla på sig själv från alla olika vinklar och i alla fall försöka.

För det vet jag, att det är lätt att vara medveten om sina brister,
men att det är svårare att göra någonting åt dem.
Men man kan väl fortfarande försöka?

Enligt mig blir det liksom lite "fel" att gå runt med sönderblekt hår,
plutande läppar, ett töntigt uttryck över ansiktet, och riktiga mysbyxor med ordet "Juicy" på ändan och själv inte förstå varför folk dömer en efter utseendet.

Kan tänka mig att det är väldigt svårt att slänga av sig mysbyxorna,
men ta i alla fall upp spegeln?

/K

35 år.

Jag längtar faktiskt tills jag är över trettio.
För mig känns det som om det är då "livet" startar.

Jag längtar efter det där trygga förhållandet med en man jag älskar och beundrar,
jag längtar efter att bli mamma.. döpa mina ungar, torka upp spyor, mata och uppfostra dem.
Jag längtar att skaffa sig ett hus, kanske renovera.
Längtar som tusan efter att ha en stabil arbetssituation, att vara fast anställd.
Ha ett jobb jag trivs med och bra personer att jobba med helt enkelt.
Jag längtar efter alla högtider som jag vill spendera med familj och mina syskons familjer.
Jag vill stå på julafton och laga mat med min syster, mina bröder och deras respektive familjer och bara ha det trevligt.
Kanske hyra en stuga i fjällen, fiska och åka skidor under dagarna.
Jag längtar efter alla familjekaos, familjevardagen, alla tonåringsutbrott och alla bråk jag och min man kommer ha.
Jag längtar till fredagsmyset, familjemiddagarna och utflykterna vi kommer uppleva tillsammans.

Jag längtar efter familjelivet, då allt ändå känns mycket tryggare än vad det gör nu.
Helst av allt skulle jag vilja leva i en bubbla i 10 år framåt, bara gå på auto och sen vakna upp då allt börjar ta sig.

Det ska bli spännande och se hur allt blir, och jag vet att det inte alls kommer bli som jag tänkt mig.
Men man kan ju alltid hoppas!

/K

Arbetsförnedringen.

Idag har jag hälsat på Arbetsförmedlingen.
Jag brukar alltid vilja ha med dem att göra så lite som möjligt.
Igentligen vet jag inte varför,
kanske för att dom är otrevliga, behandlar en nedvärderande och vill helst slippa stackarn som är där.
Eller så har jag bara dåliga erfarenheter av arbetsförmedlingen.

Efteråt kunde jag inte låta bli att slinka in på Bokia.
Och där hittade jag tre skönheter som ska utöka min litteratursamling.
Tre stycken böcker för endast 99 kr.
Köpte även ett par urtjusiga örhängen.


Var jag fan värd!
/K

Schemaläggning.

Hur man än planerar och fixar så blir det ändå inte som man tänkt sig.
Man övertygar sig själv om att allt är uttänkt och obrytbart.
Men hur man än bär sig åt så avviker sig ändå allting från schemat.

Vart kommer det här påfundet ifrån, och varför blir det aldrig som man vill?
Jag drar helt enkelt den slutsatsen att det är dags att sluta bry sig,
använda planeringen som skitpapper och skrota schemat.
För det spelar ju ändå ingen roll, tydligen.

/K

Men skalet då?

Jag tycker att det är dags att lämna skalet hemma.
Dags liksom att kräla sig ur det, titta nedvärderande på det, spotta på skalfan och gräva ner det i marken. Glömma och gå därifrån.

Det jag menar är att människor går runt och trycker på en massa positiva känslor.
Av någon konstig anledning har det blivit "inne" och "trendigt" med att fega.
Man ska inte utelämna sig själv, och att avslöja för den man tycker om att man är intresserad är strängt förbjudet!
Jag förstår verkligen inte det här med hela "jag-är-så-rädd-att-bli-sårad" grejen.

Gillar man någon, så säg det.
Säg det till personen och hoppas på det bästa.
Bli kär, njut och skit i det andra.
Hur sårad man än blir så är det värt det.
Kärlek och att vara kär är någon bland det bästa som finns,
man ska inte fega ur då det gäller just det.

Älska mer!

/K

Plats?

Hej, vart är det meningen att jag ska få plats?
Längst bak i ledet? Längst fram?
Mitt emellan dig och han, eller emellan er och ni?
Ska jag fråga om plats eller vänta på att bli erbjuden den där platsen jag så gärna vill ha?

Hos vilka tillhör jag, och hur kommer jag dit?
Finns det någon plats där?

Som ett brev på posten.

Framåt våren såhär brukar en trend återkomma varje år.
Särskilt tidningarna osv brukar vilja skriva om det.
Det är ju de här ökända "vårkänslorna".
Då alla helt plötsligt blir beroende av kärlek och vill kramas i vårsolen.

Själv har jag aldrig riktigt bekantat mig med de omtalande "vårkänslorna".
Jag har alltid haft en tendens att skaffa mig förhållanden på sensommaren/hösten.
Så jag har liksom redan varit nyförälskad då alla helt plötsligt vill sammanblandas med varandra.

Men för en gångs skull (eftersom att jag är singel den här våren) kan jag tänka mig låta vårkänslorna spira.
Däremot är jag fortfarande inte så sugen på att starta ett förhållande,
eftersom att jag bestämt mig att näste grabb ska verkligen vara perfekt.

Har till och med vissa önskemål:
Skostorlek 43-44
Spelar/gillar fotboll
Skäggstubb
Ha självkänsla/mål
Ska förstå mig till 100% och verkligen ge mig det jag behöver
(även då jag har mina värsta pms-utbrott)

Jag längtar verkligen tills att blir kär igen,
men har ingenting emot att vänta på den perfekta snubben.

Så jag låter nog vårkänslorna få löpa amok i år.