Det är verkligen en förjävla tid den där förbannade tonåren!
Den gör bara ont, sprider pest och håller sig fast likt en fästing.
Trösten är väl att alla går igenom den obekväma åkomman.
Men jag hatar verkligen humörsvängningarna, känslan av att ingen annan förstår sig på en och alla dessa utbrott.
Just humörsvängningarna tycker jag är jobbigast.
Att ena stunden hata allt och alla, tycka illa om sig själv och bara vilja gråta och andra stunden flyga runt på rosa moln.
Även känslan av att ingen förstår en är väldigt kass.
Själv är man helt övertygad om att man är ensammast i världen och man fastnar i den där fula offerkoftan (som egentligen inte sitter särskilt bra). När det i själva verket finns massvis (i alla fall några stycken) som bryr sig och älskar en.
Jag hatar tonåren, och vill ur den så snabbt som möjligt.
Sen kommer jag bara gruva mig inför klimakteriet, oh herregud..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar