Jag trivs med att gå i skolan
(som jag har gillat sen jag började i 7:an)och är verkligen nöjd med tillvaron.
Sen så är det ju jul snart också, min favorithögtid.
Jag har på senaste tiden blivit duktig på att insnöa mig på psykologin.
Skyller allt på psykologikursen jag nyss haft tenta på.
Lärarna var helt gudomliga, föreläsningarna gav ett kittel i magen och jag bara sög in all information huvudet klarade av.
För att inte tala om hur vackert Östersund är.
Nu kommer jag på mig att försöka läsa av människor. Microuttryck, kroppsspråk och tonlägen har blivit en vardag. Det är konstigt att vi inte lägger märke till så (igentligen) simpla signaler. När man pratar med en person så lägger man oftast, omedvetet eller medvetet, märke till om det som sägs stämmer eller inte. Men vi väljer att inte lägga märke till det. Jag tror mycket skulle bli enklare om vi skulle försöka oss på att se de här signalerna så slipper det bli en massa missuppfattningar.
Idag så ska man inte säga "nej" till saker man blir frågad om. Det spelar ingen roll om man helt enkelt inte har lust att göra en tjänst, man måste hela tiden vara beredd på att ge en tjänst eller hjälpa till. Vart tog tiden för oss själva vägen?
Det jag menar är att det skulle vara så skönt att människor la märke till tonläget då man säger "jaa.. okejdå" och sluta se till sitt ego och tänka att den här personen vill nog inte gör mig den här tjänsten. Att hjälpa till är skönt, blir så mycket positivt utav det. Men man måste kunna säga nej utan dåligt samvete, och det är jag själv väldigt dålig på.
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar