Kalasbyxorna på.

Imorgon är det nyår.
Ganska positivt och skönt faktiskt.
Det är nu nyårslöfterna ska funderas ut och man ska försöka få en sådan bra start som möjligt.
Jag ska på ferre, fest.
Ser grymt mycket fram emot det, helt galet vad entisiastisk jag är.
Allt kommer bli allmänt trevligt och jag har i veckor finslipat min utstyrsel.

Men mina löften för i år är följande:
1. Äta mindre godis.
2. Bli ärligare.
3. Älska mig själv ännu mer.
4. Försöka hålla mig singel så långt som möjligt.
5. Undvika skitprat.

Slänger även upp ett förskräckligt foto på min underbart snygga (egensydda) nyårsklänning!

14 december

Livet är allt för bra härligt nu för tiden.
Jag trivs med att gå i skolan
(som jag har gillat sen jag började i 7:an)och är verkligen nöjd med tillvaron.

Sen så är det ju jul snart också, min favorithögtid.

Jag har på senaste tiden blivit duktig på att insnöa mig på psykologin.
Skyller allt på psykologikursen jag nyss haft tenta på.
Lärarna var helt gudomliga, föreläsningarna gav ett kittel i magen och jag bara sög in all information huvudet klarade av.
För att inte tala om hur vackert Östersund är.

Nu kommer jag på mig att försöka läsa av människor. Microuttryck, kroppsspråk och tonlägen har blivit en vardag. Det är konstigt att vi inte lägger märke till så (igentligen) simpla signaler. När man pratar med en person så lägger man oftast, omedvetet eller medvetet, märke till om det som sägs stämmer eller inte. Men vi väljer att inte lägga märke till det. Jag tror mycket skulle bli enklare om vi skulle försöka oss på att se de här signalerna så slipper det bli en massa missuppfattningar.

Idag så ska man inte säga "nej" till saker man blir frågad om. Det spelar ingen roll om man helt enkelt inte har lust att göra en tjänst, man måste hela tiden vara beredd på att ge en tjänst eller hjälpa till. Vart tog tiden för oss själva vägen?

Det jag menar är att det skulle vara så skönt att människor la märke till tonläget då man säger "jaa.. okejdå" och sluta se till sitt ego och tänka att den här personen vill nog inte gör mig den här tjänsten. Att hjälpa till är skönt, blir så mycket positivt utav det. Men man måste kunna säga nej utan dåligt samvete, och det är jag själv väldigt dålig på.

/K

2 december.

Ny skjorta! Thank you God for billiga affärer!

Såhär i juletider tänker jag på arbetsmyrorna.
Då menar jag inte medelsvensson som sitter på ett jobb han inte gillar.
Utan vi skickliga, engagerade studenter.

Det verkar te sig ganska naturligt i vårt (sjuka) samhälle att satsa extra tillgångar och extrapersonal på studenter/elever som har det svårt i skolan.
Ingen verkar skänka en tanke till de som faktiskt anstränger sig.
Istället för att jaga oengagerade elever i korridorerna kanske lärarna borde satsa och lära ut till de elever som faktiskt sitter i klassrummet för att de är intresserad och vill lära sig.
Jag förstår att det är otroligt jobbigt att ha det jobbigt i skolan, så vill ingen ha det.
Men glöm för i helvete inte bort de som är duktiga i skolan,
dom behöver också motivation och "påhejjning".

Bara för att man är duktig och ihärdig betyder det inte att man ibland vill få frågan "mår du bra?".

Tack för mig /K