Förvirringen ligger på högsta nivå.
Jag längtar tillbaka till då man inte hade några problem,
då det största problemet var om man skulle få lördagsgodis eller inte.
Jag känner mig dyster och obehövlig.
Ingenting spelar roll och ingen vill längre lyssna.
Jag skulle också bli less.
Less på alla klagomål och korkade prioriteringar.
När det är som gråast känns det som om man kommer få vara ensam resten av tiden.
Det är då man inte längre vill, liksom finnas till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar