Just nu är det dåligt.
Jag är ganska duktig på att tjata och klaga men det är fan dåligt.
Saknar honom varenda sekund och kan inte sluta tänka på honom. Det gör ont inuti mig.
Jag kan inte sluta tänka på allt som hänt och vad som skulle kunna ha hänt. Vad vi kunde ha gjort tillsammans, hur bra vi kunde ha haft det tillsammans.
Hur mycket jag älskade hela honom, varenda del. Jag saknar hans fingrar som ibland rörde vid mig och hans blick som mötte min.
Det var underbart att han ville vara med mig.
Jag längtade jämt efter att få se honom, och att sova med honom var himmelskt. Att somna med en arm omkring sig och bara känna sig älskad.
Jag saknar hans kramar och de mjuka orden. Han har en sådan sida med, där han verkligen visade att det var mig han ville ha och ingenting annat. Jag trodde alldrig att det skulle sluta såhär.
Varför jag är så ledsen är för att jag vet att det kommer inga fler chanser, inga fler chanser med Johan. Aldrig.
Jag vet att det är bäst så, men det känns förjävligt, jag är ju fortfarande kär i pojken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar